Blogg

Mellan Sverige ,Norge och Danmark ute i öppet hav ligger området vi fiskade i. Det är det blåmarkerade området på kartan, som senare fick namnet Bratten. Vi döpte de nya fantastiska platserna vi hittade till, Propellern , Värsting och S – et. De stora fiskarna som kom upp var pionjärernas belöning ombord på Surprise.

VITROCKA PÅ VÄRSTING

Under nattens fiske på 300 meters djup, har vi kontakt med flera olika arter.  Det är både annorlunda, stora och nya fiskar. Natten slutar med ett svenskt rekord som var ytterst nära att bli två. När det gäller stor fisk, var det verkligen stor fisk.  

 Vi startar med ”Surprise” från Kyrkesund sent på eftermiddagen. Vårt mål är att under natten fiska på 350 meters djup runt S-et. Resan upp är nästan 40 nm lång och tar en bra stund att åka. Vädret är bra och vi har en fin och lugn start på vår resa norrut. Första delen på resan ska gå ut till några vrak som ligger på vägen. På vraken ska vi fiska agn till nattens djuphavsfiske. Första vraket vi stannar vid är Västvåg, det är ett stort vrak som ligger på 96 meters djup och som sticker upp nästan 10 meter över botten. Sakta glider vi längs den jämna lerbottnen och som väntat ser vi nu tydligt hur vraket växer fram i sin fulla storlek på ekolodet. Vi är bara intresserade av att få agn och över vraket står ett stort kompakt stim med fisk som kan vara gråsej. Det stora stimmet är nästan 20 meter högt över vraket och är det småsill bör ju inte den lite större gråsejen vara långt bort.

Ekolodsbild på ett av vraken vi fiskar agnfisk på. Gråsej var ju viktigt så vi inte blev utan agnfisk.

Nere på botten kring vraket står det säkert både torsk och långa men de arterna är inte lika bra att agna med som gråsejen. Av den anledningen tänker vi inte fiska efter dem just nu. Torsk betyder torr fisk och brukar också ge ett torrt resultat om man agnar med den. Likadant är det med långan även om den är ett litet strå bättre än torsken att agna med, så är den långt ifrån lika bra som gråsejen. Ska man fiska agnfiskar på vrak får det bli gråsej eller bleka som också kan gå an i nödfall. Gråsejen är bäst och passar till allt fiske antingen det är havskattmete på 50 meters djup eller lubbfiske på 350 meters djup. Samma fördel har makrillen, men den kan vi knappast räkna med att få nu i april.

                      FÖRSTA NERSLÄPP

Andreas har sitt spö tacklat med en häckla och står nu klar att göra första nersläppet till vraket. När han kommit 75 meter ner slutar räkneverket på rullen att räkna, spolen står stilla. Andreas som står och pratar med oss är inte riktigt med på noterna och slår till spärren för att börja veva ifatt den löslina som borde finnas när tacklet nått botten. Mer hinner han inte tänka förrän hela spöt plötsligt står rakt ner mot vraket, och nu menar jag hela spöt. Rullen ger ut lina så det tjuter och Andreas tjuter i andra ändan av spöt.

-Kolla vilket drag! Fullkomligt skriker han ut när fisken drar emot i djupet. Efter några minuter mattas draget en smula och han kan börja fighten upp mot ytan. Fisken går runt i vida cirklar och motståndet är av varierande kraft. Vi misstänker att det är flera gråsejar samtidigt på tacklet.

En svärm stora agnsejar , vad kan gå fel nu.

– Sluta barnsla dig, säger vi och skrattar, det är ju bara några småsejar på häcklan. Ta upp dom nu! När tacklet slutligen når ytan bekräftas våra misstankar. Tacklet är fullt med gråsejar. Men det är inte frågan om småsejar i halvkilosklassen. Nej, alla är rejält stora, och ingen väger under två kilo. Dessutom är det fullt på alla krokar, fem stycken på samtidigt. Det är nästan så vi förstår Andreas tjut i början av fighten när alla drog åt samma håll och var urstarka. Med ett sådant lyft är ju nästan hela agnbehovet fixat. Ihop med den frysta makrillen vi har med hemifrån bör det räcka hela natten. Andreas får en chans till bara för att agnkvoten ska vara riktigt fylld och för att det är roligt. När vi är klara med gråsejfisket startar vi resan upp mot S-et och dit är det nästan 30 nm. Under tiden vi kör norrut lagar vi lite mat. Det är alltid gott med lite att äta. Efter maten tacklar vi om våra spön till grövre tackel för bottenmete.

Andreas med sin samling sejar som busade med honom.                                           

  GRÄSTRIMMERLINA

Nu är vi framme vid S-et och ekolodet visar 345 meters djup under båten. Vi släpper i ankaret där vi beräknar att det ska ligga. Ankarlinan sträcks sakta upp och nu ser vi på ekolodet att hårdbotten växer fram. När vi gör fast ankarlinan i fören på Surprise är vi på rätt ställe.

Vi är lite sena på kvällen så nu är det nästan helt mörkt.

I det sista svaga kvällsljuset agnar vi våra tackel med hela makrillar eller stora 25cm långa gråsejfiléer. Tacklen vi nu använder är knutna av nylon av grövsta modell.

( En grästrimmerlina är av grov nylon och tål det mesta. Diametern på den brukar vara 1.5mm). Våra tackel är knutna av 2,0 mm alltså ytterligare 0,50 mm tjockare. En sådan lina är för tjock att knyta runt kroken så den får låsas med rör-sleevs eller virelås. Dessa klämmer man ihop runt linan med en speciell tång. 2,0mm linan är så stark att den säkert skulle räcka att bogsera bilen med. Krokarna vi använder är som minst 10/0 och ända upp till 14/0 på vissa krokar. Det blir väldigt stela tackel men det får man stå ut med då det trasslar mindre och garanterat kommer att hålla för alla de fiskar vi kan tänkas få här ute. 

De stora djupskillnaderna ute på S-et och Propellern är förutsättningarna för att samla storfisk.                                     

VÄRSTING

Vi ligger lite utanför själva bergskanten, en bit ut på slätbotten där vi vill prova att fiska på en hårdbotten som inte är berg. Vi tror att bottnen här kan bestå av skalgrus med inslag av korall som vi tidigare fått upp här från botten. Platsen har ännu inget namn men det ska vi nog komma på ett. (Efter nattens fiske fick den heta VÄRSTING, och värsting är en liten jämn hårdbotten på styvt 300 meters djup strax intill S-et.)

Med vårt förra fantastiska nattfiske i färskt minne, inser vi att ingen av oss vill sova bort den spännande tiden om natten. När det bara som nu gäller en natts fiske vill man ju verkligen vara med. Varken Andreas, Tomas eller jag vill ju missa en enda minut av det spännande nattfisket. Vi enas dock om en turordning då vi måste sova, antingen vi vill eller inte. Första timmarna ska vi fiska alla tre samtidigt för att stilla den värsta fiskehungern. Sedan kan det bli tal om att sova en stund. Nu släpper vi ner våra tackel till botten. När tacklen går ner i djupet ser de ut som ett tivoli med alla självlysande slangar, bläckfiskar, kulor och lockblänken. Tacklen med lysgrejorna har fungerat tidigare och bör fungera igen, i alla fall är det inte värt att chansa utan. Tomas är först ner till botten och meddelar att det är hårdbotten men inte sten eller berg. Troligtvis ligger vi nu i kanten av det vi tror är en skalgrus eller korallbotten.

Lite less på att veva 350 m lina till ytan.

Det tar heller inte lång stund efter vi nått botten med våra agn, förrän första hugget kommer. Det är Andreas som har första kontakten med fisk nere vid botten. Det syns tydligt på spöt som är utrustat med en självlysande tejp i toppen att det nappar rejält. Tejpbiten hoppar upp och ner i den svarta omgivningen. Så ett rejält mothugg och kampen kan börja. Tyvärr känner han snart att det bara är en liten fisk som tagit betet men det gör inget, för det är i alla fall premiärfisken för den här turen. Vi vet naturligtvis inte vilken art det är, även om Andreas snart säger att det känns som en liten lubb. Majoriteten av de tidigare fångade fiskarna här ute har varit lubbar så en annan art hade ju varit att föredra. En kvart går och snart kommer fisken upp till ytan och det visar sig mycket riktigt vara en lubb som får vikten 5 kg.

                                            LUGNA TIMMEN

Efter Andreas första lubb är det lugnt en stund trots att vi ligger ganska bra över den hårdare bottnen, vilket vi känner med våra sänken. Nu har klockan blivit 23,30 och fisken har helt tagit matledigt det märker vi. Troligtvis har fisken nattpaus nu och sover så sött vilket vi tydligen också skulle göra. På nästan en timma har det inte nappat en enda fisk, och vi börjar så smått misströsta. Då plötsligt har jag fisk framme som drar i mitt agn. Det känns tydligt. Omgående startar ruskningarna i agnet och snart känner jag tyngden av fisken i spöt. Då slår jag till med ett rejält mothugg. Fisken står först helt stilla under några ögonblick och sedan startar den med att knycka rejält nere i djupet, signaler som märks tydligt och som talar om att det är en stor lubb som fattat tycke för betet. Den är stark och jag har svårt att få in lina till en början. Men efter den första stora krafturladdningen är den lite mer medgörlig och resan upp mot ytan kan börja. Efter en varierande resa upp till ytan genom styvt 300 meters vatten kommer det så upp en lubb av bättre storlek. Vi hänger den direkt i vågen och vågskalan dras ner rejält och pendlar mellan 9 och 10 kg. Nu börjar det likna något. Efter den stora lubben blir det åter igen helt stilla. Andreas upplyser oss om att nu passerar vi midnatt och går in på lördag istället.

Medusahuvud (Gorgonocephalus caputmedusae) På kroken är det fullt och det är omöjligt att få någon fisk på den kroken, bara att veva upp 350 meter lina och haka av ett Medusahuvud.

Några minuter in på lördagen har Andreas fisk på sitt spö, och några sekunder senare har även Tomas fisk på. Andreas väntar bara några sekunder och sedan krokar han sin fisk. Tomas gör likadant. När de båda står med spöna i tuff båge ner mot vattnet har även jag fisk som nappar. En kort väntan och så ett kraftigt mothugg och sedan har jag också fast fisk. Tre fiskar på samtidigt, det är fantastiskt. Efter några sekunders fight märker Andreas och jag att våra fiskar är små, så vi slutar att veva och låter fiskarna hänga en stund utan press från spöt. Det brukar sluta med att fisken tar sig loss från kroken själv. Det lyckas och vi kan släppa ner våra tackel tillbaka till botten igen, medan Tomas kan kämpa upp sin större fisk ensam. Vi får istället hoppas på att det sitter kvar några agnbitar på våra krokar så vi inte fiskar med tomma krokar, för det ger ju ingen fisk. Att Tomas fisk är stor märks på knyckarna i spöt, och efter en styv kvart når fisken ytan och blir snabbt gaffad efter lite extra sprattlande. Det är ytterligare en lubb i bra storlek och den drar ner vågen till exakt 10 kilo.

En läderkorall från 350 meters djup, som faktiskt är ett svampdjur.

Läderkorall.

När Tomas ska lossa fisken upptäcker han att den har svalt rejält och krokarna sitter nere i magen. Det blir att ta fram kniven och skära loss krokarna magvägen. Operationen tar lång tid och det är väldigt klabbigt, blodigt och söligt. När Tomas slutligen får ut krokarna är han nöjd på fiske för en stund. Han lägger undan spöt och tar till tandborsten istället. Det är dags för honom att ta första vilan då han har det sista nattpasset. När Tomas går in i ruffen säger Andreas:

– Nu har du tagit undan de små fiskarna så nu ska vi ta de stora medan du sover.

Från ruffen hör vi bara ett svagt mumlande.

– God natt och skitfiske på er! Jag tar dem senare på mitt nattpass.

                                             STOR VIT SIDA

Nu när det bara är Andreas och jag som fiskar och vi redan har agnen nere på botten beslutar vi att det ska smaka gott med en liten fika. Kaffet och CokaColan som är till bullarna smakar underbart när fisken ändå inte nappar. Ja, nästan ännu bättre när det är så lugnt nere vid botten.

– Titta, väser plötsligt Andreas med bulle i hela munnen, jag har fisk framme. Jag ser bara hur den lilla självlysande tejpen på spötoppen dras sakta neråt och spöt blir allt tyngre att hålla i. Sedan drar Andreas till med ett rejält mothugg så bullen flyger och fisken är fast på kroken. Det är en ganska stor fisk som stretar emot riktigt bra. Fisken tar lina från rullen åtskilliga gånger. Den är tuff. När Andreas kämpat med fisken några minuter säger han att den är stor och att den kämpar underligt. Knyckarna är inte lika kraftfulla som de som lubbarna brukar göra.

• Det kan ju vara två lubbar som huggit samtidigt, säger jag, vilket brukar ställa till problem när man ska identifiera fisken under fighten.
• Andreas är ändå lite tveksam till att det verkligen är en lubb.
• Tror du inte det kan vara något annat istället? Undrar Andreas som drömmer om att få en havsmus.
• När han för det på tal mellan två tunga pumpningar, undrar jag hur stora de där mössen egentligen kan bli.
• Några kilon tror jag är ganska normalt, kanske tre, blir det tungt ansträngda svaret.
• Är inte fisken du har på lite större än så? Undrar jag då.
• Jo, det verkar så, svarar Andreas. Av tyngden att döma i spöt väger den nog det dubbla, den är periodvis rejält stark. Kan det inte vara en stor mus eller rentav en stor råtta, skämtar Andreas.
• Lustigheterna verkar just nu inte nå några gränser. Jag tittar på den tunga fighten som utspelar sig framför mina ögon och säger:
• Om det är en mus du har på och den musen ska bli jagad av en katt, då behöver det nog vara en Bengalisk tiger av tyngden i spöt att döma.
• Ja kanske det, skrattar Andreas. 
• Fighten upp till ytan går i jämn fart men det är ständigt tungt. Är det en lubb väger den lätt över 10 kilo kanske kan vi nå drömgränsen 15 kilo.
• Eftersom det är totalt kolmörkt ser vi ju inte när fisken är på väg upp under båten. Det är först när den är i det absoluta ytvattnet som fisken kommer att synas. Max en meter ner under ytan syns fisken, annars försvinner reflektionen i det mörka vattnet. Bryter fisken bara ytan syns den ju bra, men då är det ju redan för sent. Vi får lita till att den syns när den kommer in i det lilla ljus vi har tänt i aktern på båten. När fisken väl ligger i ytan gäller det att gaffa den fort så den inte får nya krafter och börjar plaska runt i ytan och kanske slår sig loss från kroken.
•  
• LJUSBLIXT
•  
• – Nu är det bara några pumpningar kvar till ytan, säger Andreas, men vi ser fortfarande inte någon fisk.
• Då plötsligt som ur intet dyker det upp en stor vit reflex en meter ner i vattnet men den försvinner lika fort igen. För ett ögonblick står vi båda och undrar vad det var. Samtidigt tar lekandet som sitter i överändan på tacklet, stopp mot toppöglan på spöt. Det går inte att veva mer men vi ser ändå inte någon fisk i ytan.
• – Var är fisken? Undrar jag, tappade du den? Då syns det stora vita ljuset strax under ytan några sekunder igen. Det är fisken vi ser ibland fast vi förstår det inte direkt. Det är en helt kritvit jättefisk. Nu ser vi plötsligt vad det är. Det är en rocka.
• Andreas skriker högt.
• – Det är en rocka!
• När den platta vita stora undersidan är vänd mot oss reflekteras ljuset perfekt och då syns den hur bra som helst. När den sedan vänder ovansidan till eller ställer sig med den smala sidan mot oss är den mörk och bara 10 cm tjock och omöjlig att se.
• Jag får fort ner gaffen i vattnet och när fisken visar den vita sidan igen sätter jag gaffen i vingen och lyfter in fisken.

Andreas med sin svenska rekord vitrocka, den första som fångades i svenska vatten. Den var han väl värd som han slitit under året.

Rockan är stor, nästan en halv kvadratmeter. När vi tittar på fisken ser vi att det är en Blaggarnsrocka (Raja lintea) eller vitrocka som den också heter. Det är en ny art, som

1. aldrig tidigare fångats i svenska vatten. Jag räcker fram handen och gratulerar Andreas till den unika fisken.
2. Nu är det samma hand jag håller i som jag gratulerade efter den stora gråsejfighten över ringvraket för ett tag sen. Handen skakar rejält, snacka om fiskefrossa. När vi identifierat färdigt rockan skriker Andreas högt in till Tomas som sover i ruffen.
3. – Jag har gjort det, jag har också tagit en rocka, en rekordrocka!
4.  Tomas kommer uppskuttandes endast iklädd filsingar för att se vad som hänt. Andreas gör ett bra försök att förklara att han fått en rocka som dessutom är en vitrocka som faktiskt också är svenskt rekord, men i ivern blir det mesta fel. Det slutar med att han håller upp fisken och bara ler. Tomas fattar galoppen och gratulerar Andreas till det nya Svenska Vitrockarekordet.  Efter en stund har vi lugnat oss så mycket att vi kan hänga rockan i vågen för att få en preliminär vikt. Ombord väger den nu 5,40 kilo och det är den nya svenska rekordnoteringen.
5.  
6.                                                   LUTA SIG BAKÅT
7.  
8. Nu tar det en stund innan fisket kommer igång, vi kan inte nog titta och beundra rockan. Vi vet att det är premiär för denna rockaart i svenska vatten, och nu vet drömsnacket inga gränser. Vad ska bli nästa fisk? Bara en liten stund av natten har gått och vi har redan en helt ny art. Än finns det ju gott om tid att få fler underliga fiskar. Havsmusen står fortfarande högt på Andreas önskelista, men jag önskar istället en udda plattfisk som finns på stora djup. Arterna vi kan tänka oss att få på kroken är ganska många och önskningarna är många. När det händer något sånt här är det väldigt svårt att starta fisket igen. Man vill ju bara suga på den goda karamellen.
9. Jag har mitt tackel nere på botten och känner att det är fisk framme och drar i mitt agn men jag lyckas inte kroka den. Troligtvis är de väldigt små. När Andreas når ner med sitt tackel till botten gör han samma upptäckt, det nappar men fiskarna är svåra att kroka. Flera gånger om hugger det på våra agn men vi lyckas inte få fast agntjuvarna. Vi väntar länge för att fisken säkert ska få agnet och krokarna in i munnen men det hjälper inte. Vi skulle ju kunna veva upp och byta tackel till ett med små krokar anpassade till de små fiskarna som rycker i våra agn. Men skulle det då komma en riktig bamse är ju chansen nästan noll att få upp den på de små krokarna. Så med ens slutar de små nappen och det blir helt stilla igen på båda spöna. Vi undrar om de små rackarna tagit alla våra agn och våra krokar är tomma nere vid botten. En lång väntan inträder inte ett hugg inte ett pill, då är nog krokarna tomma i alla fall. Vi får väl veva upp och titta. I annat fall ska ju agnen ändå bytas efter en stunds fiske. Agnen vattnas ju ur ganska snart, och bara resan ner till botten på 300 meter gör att mycket av lukten från agnet försvinner. Har man dessutom kanat omkring med betena en timma vid botten är garanterat den starkaste delen av lukten på agnen borta.
10. Vänta lite, säger jag till Andreas. Nu har jag fisk framme igen. Jag kände en försiktig dragning i spöt. Det måste ha varit fisk. Ja, nu känner jag den igen.
11. Det ruskar inte i spöt som lubben brukar göra, det är bara tungt. Jag väntar lite. Det kan ju vara en liten udda fisk som behöver tid att svälja den hela makrillen.
12. Tio sekunder senare sänker jag spöt mot ytan och vevar in all löslina. Jag känner tyngden från fisken i spöt som har toppöglan ända nere vid vattenytan. Då drar jag till med ett rejält mothugg. Det är tvärstopp och jag får inte in en enda centimeter lina. Spöt står fortfarande med toppöglan någon decimeter över vattenytan och jag drar allt vad jag kan.

Ett par stora lubbar i mina händer.

Jag spänner min utrustning till bristningsgränsen men får inte in en enda centimeter. Kan det vara bottennapp? Jag hade fisk framme. Det är jag säker på. Vi har absolut inte varit i kontakt med något att fastna i nere på botten tidigare. Vi ligger långt från berget och

• ekolodet visar inte stenhård botten, och ändå sitter jag fast. Då känner jag att det är något som rör sig. Det kommer sakta med upp, och nu menar jag sakta. Det är riktigt tungt. Att ta in lina för att göra ett nytt lyft med spöt är inte att tänka på. För att vinna några centimeter lina får jag spänna min utrustning till bristningsgränsen och luta hela kroppen bakåt i båten. Först då kommer det sakta med uppåt cm för cm. Under 15 minuters kamp är det bara några enstaka tunga gungningar i spöt som skvallrar om att det verkligen är fisk på kroken. Då har jag bara fått upp fisken 15 – 20 meter över botten och tvekan om det verkligen är fisk blir allt större.
•  
•                                             ANKARLINAN
•  
• Jag frågar undrande Andreas om han tror jag kan ha fastnat med kroken i ankarlinan.
• Vem vet, svarar Andreas. Så tungt som det verkar kan det faktiskt vara möjligt.
• Just då gör den eventuella ankarlinan ett utfall och tar tillbaka 15-20 meter lina i en lång sugande rusning ner till botten. Rullen skriker besvärat när den hårt spända slirbromsen blir tvungen att släppa ifrån sig all linan, och det sker på bara några sekunder. Vi är överbevisade. Det är fisk. Otroligt stor fisk! Jag tar i allt jag orkar i mitt 30 punds Chimano TLD spö, men det bekommer inte fisken där nere. Enda sättet att ta in lina nu är att pressa spöt sakta uppåt genom att luta mig bakåt i båten och ta in cm för cm. Att försöka lyfta spöt med händerna är inte att tänka på. Det är på tok för tungt och jag har fortfarande 340 meter kvar upp till ytan. Detta är den största fisk jag någonsin haft på min krok. Alla andra har gått att med våld besegra, men det finns ingen chans med denna. Sakta och knappt sakta kommer den med uppåt cm för cm och bara enstaka tunga sugningar skvallrar om att det är fisk i andra ändan av linan. Det känns ibland som om fisken i djupet tar ett simtag och sedan glider runt i stora vida cirklar. Då klarar jag inte att ta in någon lina, men när farten på fisken minskar får jag upp en cm ibland. Efter 30 minuters stenhårt bakåtlutande känns det i ryggen, och då har jag bara fått in 30 till 40 meter lina. Fisken kommer sakta med upp även om det går enormt sakta. Med nästan 300 meter lina kvar att ta in, kommer detta att ta tid, enorm tid. Frågan är om jag orkar att spänna spöt lika hårt under så lång tid som det kommer att behövas. Jag säger till Andreas att han får gå in och hämta min spösele så jag får avlasta ryggen en stund. Då känner jag ett riktigt ruskande i spöt och jag tappar balansen baklänges. Det är ren tur att jag inte faller över relingen baklänges med ryggen före på andra sidan båten. Spöt rätar sig och fisken är borta.
• Några sekunder är det alldeles tyst. Ingen säger något.
• – Nej, säger jag, linan gick av. Vilken otur! Det måste ha varit en skada på linan långt nere vid botten. Plötsligt känns det inte lika roligt längre. Jag förlorade fisken för att jag inte kollat min utrustning tillräckligt noga. Besvikelsen är stor. En sådan fisk hade ju varit nåt att komma med.
•  
•  
•  
•                                                    VILKET BETT
• Jag startar att veva upp min lina som är kvar. Troligtvis har linan gått av ända nere vid botten eftersom det fortfarande känns lite motstånd när jag vevar. I alla fall hoppas jag på det för att inte förlora för mycket av min flätlina lina som ligger på rullen, för då kanske den inte räcker ner till botten igen på 350 meters djup. 

När jag får upp linändan till ytan synar jag den noga, och blir rejält förvånad. Det är inte min 0,20mm flätlina som ligger på rullen som gått av. Nej, lekandet sitter kvar i ändan av linan, men i lekandet sitter två meter av mitt tackel. Den grova 2 mm tackellinan går ner

Här är linan som fisken bet av 2,0 mm var tydligen inget för en Håkäring.

• till första upphängaren. Där vinkar nu två stycken 15 cm långa tackeländar i tomma intet. Tacklet hade en upphängare 3 meter över sänket. Den upphängarlinan stod ut 40 cm långt från huvudlinan, och sedan kom de båda 10 /0 krokarna. Den bit av tacklet som är kvar avslöjar att det är avbitet av stora tänder. Upphängarlinan som krokarna satt på är avbiten 15 cm från huvudlinan på tacklet. Dessutom är också huvudlinan i tacklet som går ner till sänket avbiten lika dant. Vi tror knappt våra ögon! Den grova 2mm linan har stora bitmärken rakt igenom. För att kunna bita av linan 40 cm innanför krokarna ska det till en jätte fisk. Inte snack om att jag haft på vad vi drömde om tidigare. Undra vad man ska knyta tacklet av i fortsättningen när fisken biter av dubbel 2 mm nylonlina som ingenting.
• När vi vet att det går sådana här monster i djupet blir fisket ännu mer spännande. Tänk om det finns fler av den här storleken i djupet. En sådan värsting är ju värt att satsa några nätter till på för att få upp.
•  
•                                MER FISK
•  
• Efter den fantastiska händelsen har vi svårt att starta fisket igen. Vi släpper ner tacklen men beslutar att vi måste ha en riktig fika nu. Att fortsätta fiska utan ett riktigt avbrott går inte. Fikat åker snabbt fram och vi sätter oss i lugn och ro och pratar. Den mörka natten gör att allt känns lite extra speciellt. Mitt i ett bett i sockerkakan frågar Andreas mig om jag tror det blir fler fiskar i natt.
• Klart det blir fler. Vi har ju bara börjat. Varför undrar du?
• Jo säger Andreas lugnt, det rycker så underligt i ditt spö som står i spöhållaren bakom dig.

Jag vänder mig om och ser hur spöspetsen stadigt börjar peka neråt och hur linan spänns allt mera. Himmel och plättar, nu gäller det att vakna! Jag rusar upp och får tag i spöt men jag får inte ut det ur spöhållaren. Fisken är tung nere i djupet. Efter ett tufft bändande får jag loss spöt ur hållaren och jag kan ta kontroll över situationen. Precis som vanligt nappar fisken när man fikar. När jag gör första lyftet med spöt känner jag tyngden av en riktigt stor fisk.  Nu gäller det att ta i! Sedan lossar fisken från kroken. Himla otur, så mycket besvär för ingenting. Andreas skrattar och säger:

–  Skit i spöt nu och fika istället! Lyft upp tacklet 10 meter ovanför botten så slipper du fler napp som stör fikat!

Nu kommer Tomas ut och vill vara med och fiska så nu är vi tre igen. Att gå och lägga sig nu när den ena fisken större än den andra hugger är ju knappast att tänka på.

Tomas och Andreas med händerna full av lubb.

Lubbfisket är snart igång igen, och under efternatten tar vi ytterligare ett 10-tal lubbar i blandade storlekar, med en största på 10 ,1 kg.

Summeringen av en natts fiske ombord på Surprise ger 15 lubbar varav fyra väger 10 kg, ett svenskt rekord i vitrocka och ett fantatiskt hugg från en fisk som avgick med segern efter 30 minuters stenhård fight. Då den slutligen bitit av min 2,0 mm tackellina två gånger.

Fisken som bet av min lina bör ha varit en Håkäring.

Håkäring är en djupvattenshaj som lätt kan väga ett halvt ton. De största blir 7 meter långa och når vikter på flera ton. Den som jag tampades med var säkert en lilleputt på 200-800 kilo, eller så var det en på ett ton. Vem vet? En riktig utmaning var det i alla fall, och det var nära ännu ett rekord, då ingen före detta lyckats fånga en håkäringen i svenska vatten. Som kuriosa kan vi jämföra med en svensk sportfiskare som i Norska Langesund fångade en häkäring på 101 kg. Den hajen högg också på 350 meters djup, och den tog det 35 minuter att besegra. Fiskaren drog alltså fisken nästan 10 meter uppåt per minut. Den jag tampades med fick jag upp 30 meter på 30 minuter, och det blir bara en meter per minut. Man kan undra hur stor den var.

                                            DEN STÖRSTA ÄR KVAR

Jag har berättat lite om vad vi varit med om ombord på Surprise och har några ord som du kan ta med dig till fisket.

Först och främst skaffa dig rätt kunskaper.

Slarva aldrig med säkerheten till sjöss.

Vädrets makter kan du inte påverka, så kolla väderprognoserna noga.

Kom ihåg att en lyckad fisketur är att komma hem igen.

I havet vet man aldrig vad som nappar. Oavsett var man fiskar kan drömfisken hugga i nästa nersläpp. Så ut och fiska stora fiskar.