Jag skriver ju mest om fiske, ekolodsteknik och annat jag gör relaterat till detta. Nu blir det lite annorlunda för det ska handla om att nå toppen. Då jag skadat mitt knä tillåter det inte någon bergsklättring så det blir den enkla vägen. Vi ska upp på den höga toppen i dimman som du ser på bilden. Men detta sker ju under våran fiskeresa till Norska Åndalsnes.
En bild från vår fiskeplats ute på fjorden tidigare i veckan. Med Romsdalseggen i fokus.
När vi åker till Åndalsnes hyr vi alltid ett hus av Viktor i en vecka. Huset ligger längst in i Romsdalsfjorden som du nu ser på bilden. Eller rättare sagt där Romsdalsfjorden slutar och den mindre Isfjorden tar över och fortsätter ända tills änden på fjorden kommer och Isfjordselven rinner ut. Där inne längst in i fjorden ligger huset som vi hyr.
Här ser du Isfjorden som är fortsättningen på Romsdalsfjorden. Längst in till höger där bor vi just nu.
Här har du en vy ut från huset mot staden Åndalsnes som syns som en liten vit prick under molnet lite till vänster på bilden. Nästan var man än år i området så ser man det stora berget som ligger helt nedanför staden Åndalsnes. Berget heter Romsdalseggen och har under alla tider varit ett utflyktsmål för alla som velat vandra och bestiga berg i vanlig mening. Här ser du foten på berget till vänster i bilden.
På den här bilden ser du berget i mitten med det lilla 8 vånings kryssningsskeppet nedanför.
För att komma upp från den sida där staden ligger behöver man vara riktigt tuff och klättra med hjälp av fastbundna rep. Annars är det för brant för att klara tas sig upp för en vanlig bergsvandrare. Våra fruar har gått och klättrat den ett par gånger och beskriver den som väldigt svår. Då har de gjort många olika bergvandringar genom åren och har lite att jämföra med. Nu mera har man för att alla som åker med de stora kryssningsskeppen ska kunna tas sig upp på toppen och se utsikten. Byggt en linbana från stadens torg upp på toppen. Det är räddningen för mig som skadat knät och inte kan göra sådana bestigningar. ( Jag fiskar hellre i fjorden ). Nu kan jag se utsikten om jag vill och vågar åka gondolen upp.
Dags att köpa biljetter till resan med linbanan. Peter löser problemet och våra fruar tittar på.
Nu har resan startat och vi ser det stora kryssningsfartyget från ovan och då ser det inte så enormt ut som från båtnivå.
Vi är på väg upp och ska ända upp till toppen som knappt syns på bilden det är rejält brant i berget och väldigt skönt att slippa klättra den biten.
Knappt halvvägs upp möter vi den andra gondolen och då inser man att vi hänger i en wire och dinglar precis som den vi möter. Jag njuter av utsikten då jag inte har ont av höjder som några andra resenärer i gondeln har och som klamrar sig fast i vad de kan hitta.
Så här brant är berget under oss och så har folk tagit sig upp här bara för nöjes skull. Snacka om väldigt mycket jobb.
För att att man för många år sedan skulle underlätta för de som skulle ta sig upp gjorde man några förbättringar. Ett av ställena var där man klättrade med ena benet på var sida en bergskant på väg upp. Alltså på ena under ena foten var det stup 100 meter rakt ner i dalen. På andra foten brant berg som var halkigt. Då tog man dit Sherpas från Nepal , ja just de grabbarna som går upp och ner för Mount Everest med packning åt europeiska bergsbestigare. De grabbarna byggde bland annat några trappor där det betraktades som för farligt att försöka gå eller klättra för vanliga bergsvandrare. Just en sådan trappa kan du se strax nedanför mitten på bilden alldeles ute på bergskanten. Du ser den tydligt på nästa bild.
Då det varit utan trappor så länge tyckte de som var garvade bergklättrare dvs vanliga norrmän mm att det var onödigt med trappor det hade ju fungerat lång tid utan. Men turisterna även om de är bra förberedda höll på att slå ihjäl sig. Nog om detta.
När vi kommer ur kabinen är det första som möter oss ett genomskinligt gallergolv. Jag ser att flera tvekar att gå ut på det efter som man kan se ända ner till fjorden genom golvet. Det är ju riktigt häftigt att kunna se allt under oss.
Skylten som visar namnet Eggen visar även att vi är på 708 meter över havet. När vädret är så här fint ser man så långt att man inte riktigt klarar att ta in det.
En liten filmsnutt hur det ser ut bara från staketet vid gondolen.
Det har byggts en del för att anpassa för oss som inte tidigare velat klättra hit upp utan nu tar gondolen. Stora gångar underlättar llt spring uppför berget. Här Karin och Inger som säger att så lätt har det aldrig tidigare varit att komma hit. Jag och Peter är nöjda med den här strapatsen.
Vyn ner mot dalen är helt fantastisk när man ser Rauma rinna som en stor slingrande orm. I den högra stora dalen går det en liten väg alldeles intill bergets fot den går till den världsberömda Trollstigen.
Har du aldrig varit och sett eller åkt Trollstigen är det väl värt att göra. En slingrande väg som går så långt ut på bergets sida att man tror man ska ramla ner. Men den är helt säker enligt Norska myndigheter. Vi har kört här några gånger och det är en upplevelse kan jag lova.
Ett selfi som visar Isfjorden i bakgrunden.