Vissa dagar skulle man varit kvar hemma i värmen och tittat i en tidning och haft det gott i soffan. Dumt nog gjorde jag inte det och nu är jag stelfrusen och besviken.
Nere vid rampen kan du se att isen redan lagt sig.
Att åka ut och fiska abborre 10 december i 3 minusgrader med båt är inte att rekommendera. Idag var det så fuktigt i luften att dimman låg kvar på sjön hela dagen och snön ändå driv i luften samtidigt. När man ändå är där är det bara att bita i det sura och för dagen stelfrusna äpplet och göra det besta av situationen.
Så himla kallt att man inte ska vara där.
Jag åkte ut till ett av mina favoritställen och tänkte jag skulle utmana de stora abborrarna. Det gick inte precis som jag väntat eller rättare sagt att det gick åt skogen. Det var lite för kallt i luften och när den iskalla sjöröken kom drivandes på ytan frös linan fast i ringarna direkt. Att försöka använda de vanliga små smidiga abborrspöna var inte att tänka på. De små fina ringarna som är så smidiga och fina i vanliga fall frös igen på några sekunder.
Jag tog med några mörtar för att meta på och då har jag ett stort spö med stora ringar som jag gissar inte fryser ihop lika lätt. Där hade jag både rätt och fel. Det frös inte lika lätt men det frös ihop när det var som mest kritiskt. Så även om det var bättre så kostade det mig mitt livs abborre idag.
Jag provade att fiska med Ned men det gick inte då linan hela tiden frös fast i ringarna. Under den lilla tiden jag provade hade jag två stora abborrar som var framme och tittade på min Ned rigg men vägrade att ta. När en till slut tog var det en liten som bara ville tala om att vi finns men är inte sugna idag. Då gick jag över till mete med ett stort spö med väldigt stora ringar för att om möjligt slippa fryset med linan i ringarna. Det gick så där.
Nu fiskar vi
Jag kör runt i området och letar efter stora abborrar men ser inga. Då lägger jag mig på en av mina favoritplatser jag brukar fiska på för att om möjligt vänta ut de stora.
Det tar en stund och plötsligt så är det en lite lagom abborre som är framme och tittade på min mört. Naturligtvis tar den inte tänker jag och låter den gå runt mörten en stund. Den har ingen bråska utan simmar bara runt utan någon som helst ordning. Efter en kvart händer det något och en av sjöns stora damer kommer fram på ekolodet. Då utan förvarning tar plötsligt den lilla abborren mörten i ren desperation. Den var väl rädd att den skulle bli utan mat i konkurrensen med den stora damen.
Flötet sjunker fort och åker långt ner under ytan innan jag får kontakt med linan igen. Mitt flötmete har ju legat ute i 10-15 minuter och när jag ska veva på rullen är den stelfrusen och måste hjälpas igång. Sedan sitter naturligtvis linan fast i ringarna och måste ryckas loss för hand. Efter det är det ok att försöka veva in löslinan och kroka abborren. Det går trotts allt bra och den lilla abborre som tagit min mört ligger nu i håven. Ja det är i alla fall första fisken för dagen, trotts att det är ett sådant tufft väder.
Den stora abborren simmar fortfarande kvar nere vid botten, så nu är det bråttom att få i en annan betesfisk och försöka locka den stora giganten till hugg. Ut med en ny mört och så har linan fruset fast i ringarna igen. Linan sitter fast och rullen måste hjälpas igång. Till slut har jag fått lös linan så att jag kan lyfta ut mörten 3 meter från båten och sända den ner till botten. Den kommer ner och jag ser hur den stora abborren som nu befinner sig 3 meter bort sakta vänder tillbaka mot mörten. Detta är spännande. Nu drar det åter in en iskall pinande vind med snö i luften, ihop med sjöröken blir det nästan outhärdligt så jag kryper in bakom ruffen och får lite lä. Svinkallt för kroppen och ännu värre för händerna.
Sakta och lugnt , rent majestätiskt simmar den stora abborrdamen farm till mörten och inspekterar den noga. Att äta den verkar inte vara aktuellt den bara står där att tittar och inget händer. Jag följer händelseförloppet på ekolodet som direktrapporterar vad som sker under ytan. Jag har sett dessa stora abborrar många gånger på ekolodet och jag har fått några av deras mindre kompisar som vägt nästan1500 gram. Så jag vet hur en stor abborre ser ut och den här är säkert ett par tre nummer större än de jag fått tidigare. Kanske upp mot den magiska tvåan. Det går minst en kvart och den stora abborren simmar runt mörten en stund för att senare simma iväg en bit innan den kommer tillbaka igen. Detta upprepas säkert 7-8 gånger utan att luchklockan ringer i abborrvärlden. Den har nu hållet på i minst 20 minuter utan att bestämma sig. Det är istället min luchklocka som ringer ,och jag har satt en gryta på gasolköket som nu är varm. Att inte ha en värmande dryck nu , skulle göra det outhärdligt. . När jag går för att stänga av gasolköket och för ett ögonblick släpper blicken från ekolodet, händer det.
Den stora damen inspekterar mörten noga.
När jag tittar upp på ekolodet är inte den stora abborren inte kvar på skärmen och när jag kastar ut blicken på flötet är det också borta. Himmel och pannkaka, det är napp. Jag greppar snabbt spöt för att veva in löslinan fram till flötet, men det är helt omöjligt. Rullen är frusen och behöver hjälpas igång linan är också frusen i ringarna och jag får rycka loss den igen. Jag vevar in löslinan och så har jag kontakt med något på botten. Det är ett grymt motstånd, och det är den stora abborren som tagit mörten för nu ser jag den på ekolodet. Den tog, är min första tanke. Vilken tyngd det är i spöt, jag får fram håven och får ut den i vattnet. Abborren är på väg upp och när jag lyfter spöt högt är den nästan upp i ytan men den gör en tung rusning och går runt ett varv någon meter ner under ytan . Jag lyckas bända upp abborren till ytan igen och ser den stora fina damen plaska lite. Nu behöver jag ta in lite lina så jag får den in i håven. Men snöovädret har gjort att linan ännu en gång frusit fast i ringarna. Jag blir tvungen att med andra handen ta tag i linan och rycka loss den för att få riktig kontakt med fisken. Linan är loss och fisken är en knappt en meter från håven. Då gör den ett sista plaskande i ytan och kroken lossnar ur munnen. Den ligger bara en liten bit från mig men lite för långt bort för att jag ska nå den med håven. Jag kan bara plågsamt se på hur den retligt vinkar tack och adjö med stjärtfenan innan den sakta tar sig ner till botten igen. Jag kan en del fula ord som inte passar i tryck , några av dessa passar definitivt nu. Det var en riktigt fullvuxen dam som legat väldigt när drömgränsen. Arnold sa” Ill be back” så det gäller mig med. Då ska ni se på andra bullar. Eller som det heter i Juletider Ni ska få se på andra lussekatter.
Hyggligt stor fisk som är vintertrög.
En stund senare när besvikelsen lagt sig lite gästas jag av en ny fisk som gärna tittar på mörten men som inte heller ville äta.
Ett besviket skitfiske på er alla i sofforna hemma.
E
